När du förtvivlar hoppas jag för dig också.

Hur ska vi orka det här, först pandemi och nu krig sa hon, och såg mig rakt i ögonen.

Jag ville svara att jag vet vad som kommer att hända och att det snart är över, men här hjälper varken mina läkarstudier eller 40 års längre livserfarenhet. Det är svårt. Jag skräms också av att det känns så galet, onödigt, ovettigt och så oförutsägbart. Vi försöker trösta oss genom att fråga en massa experter. För det är en tröst att försöka förstå, och att tillsammans prata om det hemska. Det är bra att sätta ord på det som vi är rädda för. Ord på den ilska och förtvivlan när vi hör om beskjutningar och människor på flykt. Vi känner vanmakt, men ser nu hur den möts med en stor beslutsamhet. Såväl i Ukraina som runtomkring.

Ett bra sätt att hantera rädsla och sorg är att göra något. Det kan vara stort eller smått, som att skänka kläder eller pengar, bli volontär. Protestera, trots risk för straff, eller tända ett ljus. Sända tankar till Ukrainas folk och böner för att förnuftet ska få segra. Vad får Ukrainas president att stanna i landet? Hur vågar han? Han gör det för folket. Liksom kirurgen som vänder tillbaka in i krigsområdet för att våra sårade, eller flickan som stannar för att ta hans om mormor, så är han modig för någon annan skull. På samma sätt kan det vara lättare att hålla modet uppe åt varandra.

Men du, se till att du får en paus när det går. Ingen orkar vara rädd och förtvivlad eller sörja hela tiden. Att få en stunds avbrott, utan nyhetsuppdatering få lyssna på musik, njuta av en fika i vårsolen, ta en skidtur, se en film eller spex, släppa taget en stund, och låta annat uppta tankarna. Det gör att man orkar bättre. Vardagsrutiner är också bra. Jag minns min farbror David från en gång när jag var barn. Hela släkten var förtvivlad i en svår situation, när han plötsligt skulle ut och sätta potatis. Det kommer bli bra igen sa han tvärsäkert. När fastrarna blev arg på honom och sa att det kunde han inte veta, så svarade han lugnt att på nåt sätt kommer det att ordna sig. Och vi ska väl i alla fall ha lite färskpotatis i år också. Han hade varit med om två världskrig upplevt förluster och ont om pengar och i den här stunden var det han som orkade bära hoppet om framtiden, vilket han underströk med att gå ut och plantera potatisen.

Jag är övertygad om att det kommer bli bra igen. Det goda kommer att segra, det har det gjort förr och det kommer det att göra igen. Men förlusterna på vägen kan bli stora. Vi kommer att behöva stötta varandra i att hålla hoppet uppe. Hålla rädsla och uppgivenhet stången. Det är bättra att vara rädd ihop med andra. Det är bättre att sätta ord på ilska och förtvivlan tillsammans. Bättre att göra det lilla man kan för nån annan. Bättre att se till att allt är så vanligt som möjligt. Inte bra, men bättre.

Och i förvissningen om att det så småningom kommer att bli bra igen, får vi ta paus från eländet ibland när det går och göra roliga saker, försöka njuta av livet en liten stund. När jag inte orkar, så orkar du. När du förtvivlar, då hoppas jag för dig också.

transkribering av Ing-Marie Wieselgrens tankar för dagen, måndag 28 februari 2022.

5 juni 2023 at 3:35 e m

Kärlekens väg är djupt religiös – och politiskt radikal

Predikan i Älvsjökyrkan 19/2 2023

Degens tema är kärlekens väg. Och för mig handlar det om efterföljelse. Den uppmaning i bibeln som säger åt oss att följa Kristi bud och exempel, alltså både det Jesus sa och det han gjorde. När Jesus sammanfattar hela lagen och profeterna och alltihop säger han bara två ord: Älska varandra.
Just så enkelt – och så svårt.
I Gal 5:16 finns en nyckel, ett råd om hur vi ska lyckas: ”vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär.” Står det. Att vandra i Anden tänker jag betyder att följa Jesus och släppa honom ända in, att ta emot den gåva som Jesus vill ge oss. Då slipper vi gå ensamma.
Att följa Jesus och försöka efterlikna honom. Han inte bara umgicks med fattiga och utstötta utan upprättade dem dessutom. Han förde de utstöttas talan inför makthavarna. Han tog smällar i försvaret av dem för att han såg dem med en annan blick än världen. Han såg de spetälska för vilka de var, inte för deras sjukdom, han bad människor som levde på knä att ställa sig upp, han vägrade acceptera att kvinnan med blödningar påstods vara oren. Hon var Guds barn lika mycket som han själv.
Jag försöker se människor med den blicken. Kristi blick. Och jag tror att vi har ett uppdrag att försöka representera Jesus, som Kristi kropp på jorden, så att det vi gör blir Jesus eget handlande, genom oss, som kan vara hans representanter.
KG Hammar sa en gång att ”de enda händer Gud har på jorden är våra”. Det förpliktigar. Men det är inte omöjligt. För när bibeln uppmanar oss att leva ett helgat liv så är en hel del av det redan gjort, vi har fått något, som vi kan välja att ta emot. Jag har fått min tro som gåva och den för mig är den ett skydd för att kunna stå upp, även när det blåser. Jag vill följa för att jag får, inte för att jag måste.
I dagens bibeltext i korintierbrevet pratar Paulus om kärlekens väg. Om att Kristi kärlek han lett honom längs den här vägen, den väg där han inte längre lever för sin egen skull, utan för Jesus skull, för kärlekens skull. Och därför, säger han, bedömer han inte längre någon på människors vis. Det tycker jag är så intressant. Och det här med domen återkommer i bibeln, frågan om att bli bedömd.
Och vad menar Jesus då. Dels säger han döm inte, så ska ni inte döma. Människor ska inte döma utan vänta på Guds dom. En dag, säger han, ska han återvända för att sätta sig på härlighetens tron och döma levande och döda. Vissa blir välsignade, andra sänds bort till den eviga elden.
Jag tycker att det låter ganska skrämmande. Och så har det ju också använts – för att skrämma folk till att gå i kyrkan, högt prisa makthavarnas Gud och följa alla möjliga regler som kyrkan ålägger dem.
Men är det poängen?
Jag vill ta upp ett av de stycken i bibeln som jag tror är absolut mest använt i Equemaniakyrkan; Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig… Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.
Ni har säkert hört det många gånger förut. Det är lågmält, det låter ganska snällt. Men om man tänker efter så är det faktiskt o e r h ö r t radikalt. Han säger att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling.
När då både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson säger att kriminella inte har någon plats i deras partier, när människor ska kastas ut eller låsas in utan att bli lyssnade på, när de metoder som fungerar ska kastas över bord och till och med själva rättssäkerheten – de regler som ska garantera att ingen blir dömd ohörd eller oskyldigt dömd, som profeterna talar så mycket om – ska avvecklas blir det tydligt för mig. Jesus kom som en helt annan slags makthavare, och hans dom är av ett annat slag är världens domstolars.
Att förklara att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling är bara ett av alla de sätt Jesus använder för att icke tvingande och icke dömande förklara att Guds makt kommer i en helt annan skepnad än världens.
I veckans text i Markusevangeliet förklaras det hur Jesus slutligen själv blev dömd. Texten handlar om dagen där Jesus går upp till Jerusalem där han vet att han kommer att dömas, enligt människors regler.
Gud blev människa, och utlämnade sig åt människorna och deras världsliga system. Jesus lät sig förföljas, fängslas, spottas på, dömas, torteras och avrättas.
Han visade skillnaden mellan Guds och människors domar med sin egen kropp.
Han tog på sig våra synder, och han bär dem. Om vi vill. Om vi släpper in Jesus, om vi vågar lyssna på honom som redan bor i vårt hjärta. Om vi följer den där rösten som viskar till oss att följa kärlekens väg. Så blir vi räddade.
Jag vill avsluta med en bön av Liselott Andersson:

DU ÄR ALLT

Du är allt som finns kvar
i denna kyrkoruin
där inga väggar
kunde motstå trycket
som kom från alla håll.
Allt är splittrat.
Jag vadar i helig bråte.
Urblekta predikobilder och krossade
lärosystem.
De stora orden
strös som aska för vinden:
De klarade inte eldprovet.
Inga kyrkovalv finns kvar
att bära tillbaka lovsången.

Alla de som sjöng:
Genom allt Guds folk
går ett band av kärlek,
har flytt ner
i den bombsäkra kryptan.
Jag är ensam kvar
bland de rykande resterna
av en välputsad tro.

Men genom högar av helig bråte
kommer Du.
Du som är gammal
och alltid ung.
Du är trött, men du lever.
du skrattar och gråter.
Din enda livklädnad
är fläckad av blod och smuts
och dina händer
som rör vid mig
är märkta av sår.

-Nu går vi
säger du.
Det finns massor kvar att göra.

Därför att det är Du som säger det.
Du som jag älskar
så hjälplöst förlorat mycket,
går jag med.

Du är allt som finns kvar.
Amen

19 februari 2023 at 11:31 f m

Att brottas med en gris

Jag fick ett mejl som handlar om det Egyptson använt för att försvara sig mot min kritik mot honom: att jag skulle ha kallat honom för en gris.

Det är så här de jobbar, aldrig försvara i sak, alltid attackera den som kritiserar. Nu anklagas jag alltså för ”rasistisk hatretorik”. Frantz Fanon skulle ha kallat det projicering.

Så här skriver Gustav:

”Efter att ha läst din debatt med Egyptson är det svårt för mig som oinsatt läsare att bedöma vem av er som har rätt.

Jag reagerar på att du verkar likna honom vid en brottande gris.

Om det stämmer så är det rasistisk hatretorik.”

Gustav Hansson

Jag svarade:

Hej Gustav,

Nej, det stämmer inte.

När jag såg att myndigheter, andra forskare och makthavare använde Egyptsons texter som om de vore forskning så reagerade jag starkt, eftersom jag vet att det han skriver inte stämmer.

Jag började då granska honom och invända mot hans metoder bland annat. Men varken han eller omgivningen reagerade som brukligt när man talar om forskning, att man bevisar sina teser eller försvarar dem, redovisar sina källor eller liknande. Istället blev jag attackerad.

Många människor började anklaga mig för att vara agent åt olika främmande stater, vara islamist, ha ekonomiska intressen osv. Plötsligt handlade allt om mig och de frågor jag haft har aldrig besvarats.

Att han ska stå oemotsagd och inte behöva etikpröva som en vanlig forskare, inte behöva ha källor på påståenden osv har konsekvent försvarats genom att de som kritiserar attackeras. Han har bland annat lagt till alla sina kritiker i avhandlingen och anklagar den för olika saker.

Så går inte seriös forskning till.

Att kritisera honom gör att du själv blir smutsig. Det har tystat nästan alla hans kritiker i om akademin. Folk har inget att vinna på att förklara varför det han gör inte håller måttet, därför tystnar de. För att man blir smutsig själv.

Och för att förklara detta använde jag ett talessätt ”brottas aldrig med en gris, du blir smutsig och grisen har kul”, som min pappa lärt mig. Det betyder att man ska undvika att diskutera med personer som inte använder schyssta metoder. Det är självklart inte ett sätt att säga att Sameh Egyptson är en gris. Men att det tolkats så är ett bevis på att talesättet stämmer.

Anna

PS Jag har också anklagats för att ha kallat Egyptson ”Sveriges sämsta forskare”. Det har jag inte. Han var nämligen inte forskare när jag sa det. Jag sa ”forskare”. Men nu är han forskare och jag tvingas ta bort mina citationstecken.

17 februari 2023 at 8:19 f m

30-talets återkomst? Nej, värre…

Denna text publicerades ursprungligen i dagens ETC den 1 feb 2023.

I Tidöavtalet kom de partier som Kristersson kallar ”majoritetsregeringen” överens om att påbörja processen för att införa villkorade medborgarskap. En politik som Magdalena Andersson borde ha mycket större problem med…

Anonyma rasistiska och ofta våldsförespåkande fascister tog över det digitala samtalet om svensk politik redan för många år sedan, nu är deras narrativ om massinvandring och infiltrerande islamister i det närmaste mainstream. Fler börjar också fatta att de faktiskt menar allvar och ser parallellerna till 30-talets nazistiskt präglade samhällsdebatt. Men det är för sent för den analysen nu. Det är inte längre ett vitt tredje rike som är målet för den rörelse som dominerar vårt digitala offentliga samtal. Nej, det är värre än så, det är nytt system, med bärande bjälkar vi kan känna igen från feodalismen.

Många politiskt aktiva tycks ha en känsla av att indragna medborgarskap handlar om någon annan. Någon som förtjänat det. Någon lat eller kriminell invandrare kanske.. Men det här handlar på inget sätt om lathet och kriminalitet. Det handlar inte ens om invandrare. Det handlar om att dela upp befolkningen i herrar och undersåtar, där kraven på ”lojalitet” blir ett kraftfullt vapen. I SDs politiska program står svart på vitt att du ska kunna förverka ditt medborgarskap genom att byta religion eller på något annat sätt visat att du inte är lojal med svenska värderingar. Med betoning på lojal. Du ska vara lojal med makten helt enkelt.

Det här är en politik som redan implementeras globalt. Fler och fler lever som medborgarskapslösa främlingar i länder där de bott och verkat i många år, eller kanske till och med fötts, utan de rättigheter som nationalstaterna en gång var tänkta att garantera. Tyst smygande, men i en stadig riktning, närmar sig västvärldens demokratier Gulfmodellen. Lojalitetsvillkorade medborgarskap för ett minskande antal, tillfälliga arbetstillstånd för allt från välbetalda läkare till pakistanier som söker ett bättre liv och man bereder tjänstvilligt plats för de Uigurer Kina dömt till tvångsarbete för att de inte lyckats vara tillräckligt kinesiska. I Förenade Arabemiraten (Sveriges största vapenkund), hade runt 300 tusen rösträtt i senaste valet, av landets dryga 9 miljoner innevånare. Samma utveckling ser vi att den nya högerextrema regeringen i Israel vill ha, där Palestina helt ska avskaffas och en majoritet av innevånarna i det nya Israel därmed skulle bli undersåtar istället för medborgare.

I feodalismen upphöjs ett fåtal och en stor majoritet tolereras, som lojala arbetare under en herre, en vasall, som agerar på maktens uppdrag. Skräcken för att inte ens få vara undersåte möjliggör detta. Fler och fler rättslösa ickemedborgare ställs framför omöjliga val mellan ett överfullt läger, prostitution, kriminalitet eller döden, där utvägen blir att bli rättslös arbetskraft i ett kök på en snabbmatskedja i Täby centrum eller på ett nytt vägprojekt till ytterligare en förort till Abu Dhabi i den brännande öknen.

Att regeringen nu lanserar en kampanj för ”paradigmskifte i migrationspolitiken”, dvs att förmå fler länder att stänga gränser visar med all önskvärd tydlighet att det är just den världen de vill bidra till att skapa.

Att Moderaterna inte har något problem att återinföra det samhälle de en gång ville bevara är kanske inte så förvånande. Det som förvånar är hur svag oppositionen är. Att Magdalena Andersson snarare håller med än ber honom hålla käften är inget annat än en skandal.
I hundra år hade arbetarrörelsen som ett av sina främsta mål att alla skulle ha full frihet att in- och utvandra. För de visste att ett folk som kan migrera inte kan kuvas. Med stängda gränser och en nationell gemenskap på fåtalets villkor stärks den nationalstat som kan välja till och välja bort sin befolkning. Vi behöver återta den grundläggande förståelsen för demokratin. Och räkna med att vi kommer behöva göra det utan Socialdemokraterna.

16 februari 2023 at 11:48 f m

Hotet mot Luciatraditionen i verkligheten

Verklighetens Lucia blev mördad för att inte följa normerna och istället stod upp för sig själv.

Omedvetet skapade en svensk fascist ett reenactment av den traditionen att ogiltigförklara och symboliskt eller verkligt mörda sådana personer, när han stoppade en folkhögskolas luciatåg pga lucian identifierade sig som hen.

Att firandet i modern tid får såna historiska övergrepp manifesterade är lika tragiskt som tydligt.

Detta manifesterar även varför SD hatar folkbildningen. Den ger folk utrymme.

Läs mer på Expressen.

Visste ni förresten att Sveriges allra första Lucia sannolikt var en man?

14 december 2022 at 7:09 f m

Den naiva göder en diktator – och tror sig slippa konsekvenser

Denna krönika publicerades ursprungligen i dagens ETC den 12 oktober 2022.

ICKEVÅLD ÄR MÖJLIGT

En sak som vi i fredsrörelsen får höra kanske mer än någonting annat är att vi är naiva. Och att det skulle vara farligt att nedrusta och satsa på andra åtgärder än våld. Hånet och vreden mot oss som förespråkar ickevåldslösningar har de senaste halvåret blivit så brutalt att många tystnat och perspektivet i princip helt rensats bort från den offentliga debatten.

Men eftersom något i mig tvingar mig att ställa mig upp i skitstormar så måste jag förklara en grej.

Putin är farlig. När mäktiga envåldshärskare blir våldsamma så kan det vara så att den enda chansen till överlevnad är våldsamt motstånd. Men varför hamnar vi hela tiden här, i våld och våldsretorik? Var kommer Putins makt ifrån?

När Ryssland fick arrangera Olympiska spelen protesterade vi. Men idrotten stod ju ovanför politiken. Det stora kapitalets röster genljöd i bombastiska uttalanden om att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter fick lov att skötas någon annanstans än i sporten, som ju bygger vänskap över hela världen. Man brydde sig aldrig om att åtgärda korruptionen eller kränkningarna av mänskliga rättigheter i spåren av arrangemangen.

När Putin bombade Tjetjenien och Syrien till grus sa vi att det behövs sanktioner. Men ryska investeringar var tydligen så viktiga för vår egen ekonomi (och offren var bara islamister). Så sanktioner blev aldrig aktuellt.

När man ville bygga Nordstream sa vi nej. Det är livsfarligt att göra sig beroende av rysk gas, och låta dem ha infrastruktur så extremt nära Sverige. Men demokratin skulle ju främjas av affärerna. När vi krävde villkor för byggandet, villkor om nedrustning och demokratiutveckling, så viftades vi bort. Men nu ser vi väldigt tydligt hur Nordstream mycket riktigt också blivit ett påtryckningsmedel.

Vi. Folkrörelser, fredsrörelsen, hbtq-rörelsen, feministerna, de etniska minoriteternas organisationer, muslimer och kulturarbetare som sett hur våra kamrater behandlats av Putin. Vi som länge sett att det finns en galen diktator i Kreml, vi, de ”naiva pacifisterna” som har haft det långa perspektivet och har haft mängder av förslag längs vägen för att hejda den utveckling vi ser nu. Och nu när ett akut kärnvapenhot mot världen inte längre går att förebygga, så höjs röst efter röst för att ta till våldsamma åtgärder.

När våldsamma auktoritära ledare får stöd; affärer, pengar, röster och positiva inslag i media, så stärks deras makt. Och när deras makt stärks så ökar hotet. När Putin, mellanösterns militärdiktatorer eller gulfens prinsar får bygga sin makt i fred, i svala rum, med röda mattor och stora handelsavtal så är det inte så konstigt att de har makt sedan när det blir krig. Vi hade varit på en helt annan plats om mod och fredliga principer segrat över kortsiktiga ekonomiska intressen, om ickevåld segrat över tilltron till våldet.

Att förhandla med en galen diktator i krigstid är förstås nästan omöjligt. Men varför är vägen till makt för den typen av regimer så rak? Varför är deras skadepotential så hög? Det är fredsrörelsens viktigaste poäng. Om vi bygger, planerar och verkar för fred och demokrati så blir sannolikheten för krig lägre.

Att våld är det enda som fungerar, eller Putin bara skulle förstå ”kallt hårt stål”, som en diakonkollega uttryckte det, är helt enkelt inte sant. Det skulle gå att införa skarpare sanktioner. Istället för att skicka cash till alla med stora elräkningar skulle vi kunna finansiera investeringar som minskar det europeiska beroendet av rysk gas eller olja från ryska allierade i gulfen. Stötta oppositionella. Ge utrymme och stöd åt alla dem som protesterat och protesterar mot dessa diktatorer.

Vem är det som är naiv, om inte den som i åratal trott att man kan göda en diktator utan konsekvenser, och att mer marknadsekonomi skulle bidra till demokratin i Ryssland?

De historiska bevisen talar emot tesen att bara en stark militär kapacitet kan förhindra krig, men för tesen att demokrati, mänskliga rättigheter, diplomati och nedrustning kan förhindra krig. Det finns ickevåldslösningar, och de fungerar.

16 november 2022 at 9:55 f m

Våga sörja revolutionen

”Revolutionen är omodern, uttömd som ambition, upplöst som politisk ontologi, misskrediterad av dagens politiska epistemologi – den är helt enkelt ute ur bilden. Varför då sörja den? Helt enkelt därför att dess död tycks innebära att våra drömmar om en bättre värld är döda.

Trots den tappra vänsterretoriken om »basdemokrati«, »regnbågsallianser«, »postidentitetspolitik« och »motstånd« är det svårt att förstå hur våra politiska ansträngningar – av intellektuellt eller av annat slag – i avsaknad av revolutionen ska kunna utmynna i en radikal förändring av dagens ordning till en rättvisare, friare och jämlikare ordning. Vår kritik av den befintliga ordningen svarar inte mot något förändringsperspektiv – det finns inga trovärdiga alternativ eller några vägar som leder till dem. En allvarligt menad kritik som inte ställer i utsikt en ny framtid … en sjukdom utan bot … hur gå vidare i en sådan situation? Vad är under dessa omständigheter alternativen till förtvivlan, melankoli eller resignation?

Vanligast i dag är impulsen att anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. »Kritisera inte det du inte kan förändra» eller »uppehåll dig inte vid ett problem om du inte har någon lösning på« är tidens outtalade slagord. Genomgripande kritik av kapitalismen (och inte bara dess förmodat senaste »globaliserade« form), av äktenskapet och familjen, av den massmediala kulturen, ja faktiskt kritiken som sådan, har också i stort sett försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program. Men en sådan inskränkning
försätter bara vänstern i djupare förtvivlan, eftersom försoningen med formen och innehållet hos det som är får till följd att vänstern överger den politiska orientering som den är ensam om, den som sätter i fråga de befintliga samhällsförhållandena och talar för rättvisare och mänskligare förhållanden.

Vilka möjligheter finns det dä att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta? Vilket än så länge obrukade politiska medvetande krävs för att verka under sådana förhållanden?

En annan utbredd tendens är att skylla vår omöjliga situation på »dem« (de nykonservativa, högern, antifeministerna, olika potentater i politiken eller näringslivet) eller på någon föraktad del av »oss« (sekteristisk identitetspolitik, poststrukturalism). Därmed avleds uppmärksamheten från det som försatte oss i denna situation samtidigt som vår möjlighet att upptäcka problematiska politiska ställningstaganden och grupper som har sitt upphov i dem begränsas, till exempel förkastande av kritik, statscentrerad reformism som utmynnar i ökad reglering eller vänsterfeministisk politik som inskränks till mer eller mindre kraftlösa protester och missnöjesyttringar. Benägenheten att klaga och rikta anklagelser mot andra tenderar dessutom att tränga undan motivationen att utveckla strategier för att ta makten, den befäster snarare än ställer till rätta de förhållanden som den beskärmar sig över. Själva dess vresighet är ett säkert tecken på sorg.

Om den politiska omvandlingens modalitet under moderniteten var revolutionen, vad befinner sig där bortom? Vari består förlustens »bortom« och på vilket sätt öppnar förlusten i sig för detta bortom? Vilka är den radikala politikens och samhällsförändringens möjliga postrevolutionära modaliteter i vår tid? Revolutionen var alltid som vackrast när allt var möjligt och när detta stimulerade det politiska risktagandet, fantasin, omvälvningen, ifrågasättandet och visionen. Revolutionens nollpunkt däremot var dess ursinniga vilja till makt som renodlades till fundamentalism – den bolsjevikiska diktaturen, kulturrevolutionen, Napoleon och/eller skräckväldet och på sitt sätt även det konstitutionella konventet i USA. Även de ickepolitiska »revolutionernas« frigörelseimpuls – den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen, informationsrevolutionen – kastades om när de vann hegemoni och slog rot i institutionerna, liksom alla system håller tillbaka kritik, sätter gränser för vad som kan tänkas, sägas och göras och betraktar sina sanningar som absoluta. Alla revolutioners thermidor vet genast vad som ska följa efter de möjligheter som skapats genom omvälvningen. De vet hur löftena ska infrias och att ändamålen helgar medlen. Denna visshet kullkastar fullständigt den anda som präglar omvälvningen och den ovissa framtidens tid, som gör den revolutionära intellektuella och politiska agitationen så berusande och fruktbar, så fantasifull och uppfinningsrik. Hur kan den revolutionära andan hållas vid liv utan att revolutionen går vidare mot det kända och kontrollerbara? Hur kan denna återstod av revolutionen odlas i form av en utopisk fantasi som gör sig av med dess löfte att sona det förflutna och förverkliga sig i framtiden? Hur kan framför allt denna utopiska impuls dras in i en annan tidslighet, så att den kan underblåsa i stället för att hemsöka eller gyckla med vänsterns politiska liv i vår tid? Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. Uppgiften blir därmed att återskapa en utopisk fantasi utan revolutionär mekanism för dess förverkligande, så att denna fantasi kan komma till politisk användning, det vill säga bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet. Ett sådant återvinnande skiljer den radikala politiken från vänsterfundamentalismen å ena sidan och vägran att erkänna den liberala politiska pluralismens starka sociala och ekonomiska krafter å den andra. Detta är den politiska vägen mellan den postrevolutionära förtvivlan eller förlamningen och resignationen inför en liberal reformism som inte längre övertygar med sin idé om gradvisa förändringar. En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till – detta verkar vara det vänsterpolitiska medvetande som kan ge vår sorg ett produktivt postrevolutionärt uttryck.”

/Wendy Brown

Våga bortse från vad du tror är möjligt!

Våga prata om problemen även om du inte ännu har alla lösningar, men stanna inte där.

Motstånd och fantasi går hand i hand. Framtid och fantasi.

14 november 2022 at 9:38 f m

Amineh, terroristerna och islamisterna

Ok… Den här störda grejen hände just. Turkiets ambassadör lyckades säga att han ville ha den svenska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh utlämnad (och påstod sen att det var ett missförstånd).

Amineh Kakabaveh själv säger att vi inte ska krypa för odemokratiska Natomedlemmar och till exempel lämna ut folk till Turkiet.

Verkligen!! Regeringen måste agera. Alla måste backa upp de kurder som anklagas för ”terrorism” trots att deras brott egentligen är att de vill se ett fritt Kurdistan.

Folk påstod att Daniel Riazat överdrev.. det gjorde han alltså inte alls.

Men vänta, Kakabaveh sa faktiskt inte att vi inte ska krypa för odemokratiska Natomedlemmar! Hon sa att vi inte ska krypa för ISLAMISTER!

Men grejen är ju att det är auktoritära rasistiska antidemokrater som är problemet, inte politiskt engagerade muslimer (som kommit att kallas ”islamister” oavsett om de är demokrater eller inte.)

När Israel, Egypten eller Emiraten jagar oppositionella och kallar dem terrorister är det nämligen PRECIS SAMMA SAK som när Turkiet gör det. De använder bara olika ord, brödraskapet, PKK, islamister, terrorister…

Amineh har varit en av dem som blandat bort korten och jagat på i drevet mot folk som oskyldigt anklagats för att vara terrorister i åratal! Just det som nu väldigt tydligt drabbar henne själv.

Men trots att hon blivit verktyg för samma sorts auktoritära nationalister som nu jagar henne, så är hon terrorist precis lika lite som att Omar Mustafa eller Rashid Musa är det.

Amineh är en engagerad medborgare som förtjänar skydd från auktoritära rasister. Märta Stenevi har rätt.

Det är också fortfarande en riktigt dålig idé att gå in i militärallians med folk som kallar demokratiska oppositionella för terrorister.

21 maj 2022 at 6:42 f m

Den dåliga religionen

Vi är inne på en riktig slippery slope när våra politiker allt mer öppet säger att minoriteters religion är ”dålig”. Det blir nämligen allt tydligare att det inte alls ens är religion man talar om.

Som när Busch talar om att det var ”islamister” som kastade sten. Som att det var organiserat av politiskt orienterade troende. Det var det med allra största sannolikhet inte alls. Och det tror jag att hon vet. Hon blandar medvetet ihop marginalisering, förort, icke vita och muslimer.

Hon adresserar officiellt den dåliga religionen: ”de som kastar sten”. Som om det finns någon religion som går ut på att skada poliser. Det finns det inte.

Busch visar med både politik och sin retorik att det faktiskt är muslimer över huvud taget sin har denna ”dåliga religion”, att de ska bort, och alla spår av dem. Oaktat individerna, oaktat att muslimer är så oerhört olika, tolkar sin tro på olika sätt eller inte tror särskilt mycket alls.

Muslimer har de senaste åren konstruerats allt mer som fiende helt enkelt.

Jag tror att många av de som säger så här, att vi ska skilja mellan bra och dålig religion menar att deras egen religion, eller majoritetsbefolkningens religion (vilket ju visserligen inte innefattar Livets ord egentligen, men i deras konstruktion är det ju så, det ibland är Livets ord rentav riktig kristendom och svenska kyrkan extremister) är bra och muslimers religion är dålig.

Ibland kan de hitta en ”bra muslim”. Det är oftast någon som tagit avstånd från muslimska sammanhang, som inte praktiserar islam, som inte vill vara aktiva i politik och samhälle och/eller som kanske framförallt inte jobbar mot islamofobi. Om du är troende, praktiserande, samhällsengagerad och visselblåser om muslimhatet så blir du väldigt snabbt problematisk, granskad, misstolkad och utsatt för stora drev i media och näthat.

Helt vanliga muslimer är nästan aldrig klassad som nån som har en bra religion, enligt såna som Ebba.

Läs gärna Hjärtas årsmötes uttalade om Ebbas andra uttalande, om att skjuta islamister här: https://foreningenhjarta.wordpress.com/2022/04/24/ebba-buschs-uttalande-hotar-demokratin/

25 april 2022 at 6:31 f m

Vad är Muslimska brödraskapet – enligt vårt psykologiska försvar?

2017 tycks en ny syn på muslimsk organisering snabbt ha börjat etablera sig i Sverige. Den antimuslimska miljön, såväl som vårt eget statliga skydd mot informationspåverkan började plötsligt samfällt tala om en organisation som i stora delar brutalt krossats i ursprungslandet, Egypten, med ekonomiskt stöd från Förenade arabemiraten (läs mer i ex Washington post). ”Muslimska brödraskapet” fick i stora delar sammanfatta det som kallats ”det islamistiska hotet” och tycks ha börjat förklara allt mer av en i verkligheten betydligt mer komplicerad historia.

Men vad är Muslimska brödraskapet? Det finns olika syn på det, men jag ska här gå igenom hur den första expertkonferens som MSBs enhet för psykologiskt försvar (numer myndigheten för psykologiskt försvar) arrangerade beskrev organisationen. Anteckningarna från denna och ytterligare en konferens på samma tema kan du själv läsa längst ner i det här inlägget. Men först en bakgrund.

Den 26 februari 2017 offentliggjorde enheten för psykologiskt försvar vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige (Norell, Carlbom, Durrani, 2017) Rapporten fick mycket hård kritik från stora delar av civilsamhället (se tex DN 170303, Pettersson 2017, Schröder et al, 2018) och det religionsvetenskapliga fältet (se tex Ackfeldt, 2017 samt Göndör & Mattsson, 2017). MSB meddelande att man inte tog ställning till innehållet utan att ansvaret helt vilade på författarna (se tex. Holm, 2017). Rapporten ligger dock ännu kvar som material på myndighetens hemsida under rubriken Forskning inom informationspåverkan, sociala risker, extremism, och har använts som grund av bland andra Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som underlag för att kunna avslå bidragsansökningar (0597/18, 2019). Den låg också till grund för en uppföljande forskningskonferens i Malmö, med titeln Religion and Democracy.

På den konferensen samlades 18 personer (se deltagarlista längst ner), däribland rapportförfattarna och ytterligare en handfull experter som av MSB bedömts vara de främsta på området (Carlbom, 2021) samt en grupp tjänstemän från MSB, för att diskutera Muslimska brödraskapet (MB). En professionell skribent arvoderades för att sammanfatta de vetenskapliga resultaten, som sedan granskades och godkändes av docent Aje Carlbom och skickades till MSB som underlag för fortsatt arbete.

Dessa anteckningar är förvisso begränsade i sin omfattning och kopplar inte de olika påståendena till enskilda forskare/experter och har inte heller några hänvisningar till empiri/källor, men innehåller samtidigt en tydlig ambition att ge en djup och bred förståelse av vad som menas med det Muslimska brödraskapet, vad de vill, hur de arbetar och vad de har för påverkan på det svenska samhället.

Konferensen är en del av ett uppdrag att ta fram en kvalitativ studie i syfte att ”förbättra samhällets förmåga att identifiera och möta islamistiska aktörers informationspåverkan och därmed stödja såväl operativa som förebyggande insatser” och innehåller något som ser ut som en strategisk handlingsplan för att ta frågan vidare i syfte att öka samhällsskyddet.[1] 

Från 2017 har sedan MSBs enhet för psykologiskt försvar, som sedan 2022 är en egen myndighet, ägnat flera större rapporter, konferenser och andra satsningar tillsammans med just de forskare som medverkade i konferensen, på liknande teman. Rapporten kan därför ses som en startpunkt för ett mer omfattande arbete och det är intressant att analysera om det går att se ett mönster i hur de beskriver civilsamhället, och specifikt den aktör som de kallar Muslimska brödraskapet som var i fokus för konferensen.

Vad är MB, enligt MSBs expertkonferens

MB framställs i expertkonferensen som något ”högst informellt och intrikat” och som ”ett dolt nätverk sammanbundet via pengar, äktenskap, organisation och ideologier”, som samtidigt har ett starkt och normerande inflytande över både de kopplade organisationerna och deras medlemmar. Utifrån beskrivningarna kan vi utläsa att de muslimska organisationer som: syns i media, får statliga bidrag och uppfattas som representanter för svenska respektive europeiska muslimer är MB.

MB beskrivs i anteckningarna som en osynlig och svårfångad paraplyorganisering för en stor mängd olika specialiserade organisationer, med olika typer av medlemmar, struktur, organisationsformer, finansieringskällor, uttalade mål och verksamheter. Vilket visas i formuleringar som ”vem som är med i MB och inte är fortfarande svårt att avgöra” eller frågor som ”är de som rekryteras medvetna” och ”vilka bevis det finns för att MB verkligen finns”. Och att MB har:

..slagit mynt av att vara flexibla och lierar sig med väldigt många olika aktörer och ingår i en rad olika samarbeten, med i stort sett vilka organisationer som helst. De skapar gärna breda allianser med aktörer från hela den politiska skalan och kring väldigt många olika typer av frågor. De ändrar ofta ståndpunkt och vänder kappan efter vinden vid behov.

Samtidigt beskrivs MB som ett i grunden homogent nät med en ”internationell huvudregel” som sägs vara världsherravälde, att ”rule the world”. Konferensen konstaterar dock att MB ”inser att de inte kan bilda en muslimsk stat i väst”, och att de därför nu verkar utifrån alternativa mål, såsom integration, att stärka den muslimska gruppens rättigheter och att ”föra fram islam (…) så ofta som möjligt”. MB styrs enligt konferensen centralt av landregler som antogs 1994 där ”ingen får fatta beslut utan att stämma av med Egypten” och att det i respektive land finns ”ett SHURA-råd bestämmer allt”. Där ska det också finnas centralt formulerade regler för hur moderorganisationen och de olika ’grenarna’ ska samarbeta” och ”detaljerade regler för hur livet i ghettot ska byggas upp, när det gäller att skapa egna skolor, domstolar, affärer och så vidare”.

MB som civilsamhällesaktör beskrivs trots denna mångfacetterade och svårfångade natur genomgående som ett problem, och att konferensdeltagarna med gemensamma krafter ”måste visa att EMB verkligen är ett problem” och försöka ”stoppa pengaflödet”, helt i enlighet med uppdraget från MSB att ”förhindra islamistisk påverkan”, baserat på att MB tolkas som islamister (och att en bred grupp engagerade muslimer tolkas som MB).

Det finns i anteckningarna visserligen några återgivna kommentarer och resonemang kring ageranden och ställningstaganden som uppfattas som positiva i relation till majoritetssamhället, men samtliga avfärdas med hänvisning till att de i praktiken bygger på olika typer av baktankar. En fråga som ställs är exempelvis varför ”MB dras till mångkulturalism”, och svaret är att ”I ett mångkulturellt samhälle finns det plats för alla människor och religioner eller livsåskådningar. När till exempel frågan om funktionsnedsattas eller homosexuellas rättigheter kommer upp talar gärna MB för deras sak”. Trots att det i samma anteckningar skrivs ut som en positiv värdering kopplad till majoritetssamhället (”vi pluralister lovordar mångkulturalism”) tycks det i konferensen råda konsensus kring att MBs stöd för mångkulturalism är problematiskt, men av två helt olika skäl. Å ena sidan för att mångkulturalism i sig är ett problem och att detta innebär en möjlighetsstruktur för MB att ”etablera islam och muslimer i väst”:

Vi har skapat en grogrund för att mångkulturalism är ’lag’ i Sverige och håller man inte med om det, så blir man snabbt kallad för rasist. Att alla ska integreras gör vårt samhälle sårbart.

Och å andra sidan för att försvaret för mänskliga rättigheter är en strategi som i själva verket saknar grund i MBs verkliga värderingar:

…när de ställer sig upp och talar för kvinnors eller homosexuellas rättigheter. Om vi kan visa att de säger en sak på ytan men i andra sammanhang säger och agerar annorlunda, så målas en annan bild av dem upp.

Samma idé om att MB egentligen vill något annat än det observerbara (i exempelvis uttalade åsikter och genomförd verksamhet) återkommer, bland annat i beskrivningen av MBs syn på våld. Där man konstaterar att MB inte utgör något ”direkt säkerhetshot i väst [med undantaget att de är] ’the mood music’ för framför allt yngre personer som radikaliserats och blivit terrorister”. De konstaterar också att MB de facto avstår från våld och verkar mot radikalisering, men att detta inte beror på deras uttalade ickevåldsideologi utan ”för att de riskerar att förlora” eller ”för att förstärka sig själva”.

MB drivs enligt konferensen av ett engagemang för den gemensamma värderingen att öka islams och muslimers status och att skapa ett slags ”folkhems-islam”, där några huvudsakliga verktyg för påverkan är social mobilisering, att skapa utrymme för gruppen och just att ”etablera islam och muslimer i väst, via anpassning till våra strukturer”. Men att de gör sig till representanter för en större grupp än de är, och tillåts göra det eftersom majoritetssamhället ger dem legitimitet som företrädare för minoriteten muslimer.

Vad är civilsamhället, enligt MSBs expertkonferens

Anteckningarna innehåller några avsnitt som kan användas för att förstå hur de definierar civilsamhället. De beskriver MB i termer som blir synonyma med det muslimska civilsamhället, men har samtidigt en rad påståenden som tyder på att man inte ser varken dem eller civilsamhället per se enbart som intressegemenskap. Bland annat menar man att MB (”det muslimska civilsamhället”) binds samman av ”pengar, äktenskap, organisation och ideologier”. I beskrivningen framkommer också beskrivningar av MB utifrån en familjär institutionell logik (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2012) där tillhörighet till MB är något som ärvs och att organisationen reproduceras genom familjeband (barnafödande och äktenskap). Bland annat menar man att MB delvis består av ”organisationer som grundats av en person som är född i väst och är barn till en medlem i brödraskapet” och att ”mycket av MB:s verksamhet borde gå att bevisa (till exempel i domstol) genom släktskap och familjeband”. Dvs en form av etnisk eller genetisk grund för tillhörighet till organisationen, oaktat individens egna uppfattningar eller handlingar.

Anteckningarna innehåller också ett stycke med en mer regelrätt begreppsdiskussion, även om denna inte tydligt slår fast någon gemensam utgångspunkt:

Civilsamhället definierades, enligt Thomas Paine som en instans som är autonom gentemot staten, en definition som sedan dess kommit att förändras. På 1930-talet menade Antonio Gramsci (italiensk filosof) att staten och civilsamhället är olika delar av samma organisation. Under 1980-talet kämpade civilsamhället mot staten när både muren och kommunismen föll. Men om civilsamhället är en del av staten blir det ju svårare att ha staten som fiende.

Så, vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Enligt konferensanteckningarna vill MB främja muslimers intressen genom röstbärande och social mobilisering av gräsrötter (utifrån en muslimsk identitet). De vill också vara flexibla i att söka möjligheter framåt för sina politiska mål genom olika typer av verksamheter, relationer och finansieringsformer, i förhandling med staten om gränsdragningar. Bilden av MB som en folkrörelse stämmer väl överens med den bild som konferensen målar upp.

Det är förvisso svårt att verifiera vad utsagorna om MB under konferensen bygger på då anteckningarna inte i sig gör anspråk på att vara vetenskapliga och helt saknar referenser. Men i FOI:s kunskapsöversikt om MB (Lagervall, 2018) beskrivs en mycket gammal historisk spänning mellan den salafistiska islamiska världen och det MB på grund av att de står för två olika sätt att förstå politisk islam, där MB ser islam som något som fritt tillhör folket. Lagervall beskriver detta som folkrörelseislam, vilket bekräftar konferensens bild av MB, även om den negativa inställningen och tolkningen av de olika aspekter, inklusive folkrörelseaspekten, av det de kallar MB på flera sätt snarare tycks vara en utgångspunkt än ett empiriskt resultat. Under konferensen fanns nämligen en uttalad frågeställning om MB utgör ”ett hot eller en möjlighet”, som deltagarna genomgående besvarade med att de utgör ett hot – mot majoritetssamhället – på en rad, ibland motsägelsefulla, sätt.

Det är svårt att se vad konferensdeltagarna i praktiken anser vara gemensamma drag för de många delarna av det de kallar MB, utöver den gemensamma nämnaren att de vill stärka muslimers rättigheter och utrymme på olika sätt som alla framstår som illegitima. Utifrån Lundgrens (2021) terminologi ser de MB mycket tydligt som en risk och just en konflikt-drivande faktor som behöver kontrolleras. Det finns ingenting i anteckningarna som pekar på MB som resurs, till och med att de står för integration (som Lundgren framställer som en resurs staten ser hos det religiösa civilsamhället) framställs de facto som ett problem.

Utifrån konferensens egna tudelade definition av relationen mellan staten och civilsamhället som antingen ”olika delar av samma organisation” eller som motståndare kan man se att det muslimska civilsamhället blir ett problem i båda fallen. Å ena sidan finns en risk för illegitim påverkan (av ett särintresse) om det finns för nära band eller för liknande strukturer, å andra sidan finns en risk för bildande av parallellsamhällen och skador på den sociala sammanhållningen i samhället om en organisation är autonom i förhållande till staten (med staten som ”fiende”).

Konferensen tycks också tolka själva begreppet civilsamhälle som ett anspråk på statsbildning. Att svenska muslimska organisationer talar om det ”muslimska civilsamhället” tolkas av konferensdeltagarna, förutom att det är MB som talar, även som att de avser någon form av stat i staten, och att de vill bilda ett parallellt och jämförbart samhälle eller rentav en egen stat:

Rörelsen ser sig själv som en ”brygga” (representant) mellan två olika samhällen: majoritetssamhället och det muslimska samhället (ofta uttryckt som det ”muslimska civilsamhället”). (…) Gängse uppfattning i Sverige är att landet utgör ett samhälle – inte två eller flera – där medborgarna binds samman av en grundläggande värdestruktur. Om landet delas upp i två samhällen (…) så uppstår en situation där invånarna följer två olika ’värdegrunder’ som på olika sätt står i motsättning till varandra. Det är ingen bra utgångspunkt för den tillit som är nödvändig för att kunna upprätthålla den sociala gemenskapen.

Parallellt med att beskriva MB som en organisation med statliga ambitioner skriver de också fram att MB är en särskild form av näringslivsaktör, som ”tar det bästa från två världar och agerar flitigt och smart utifrån detta”. Och att de på så vis får stora fördelar gentemot näringslivet eftersom man också ”är sin egen NGO”. Det som Cohen & Arato (Cohen & Arato, 1993) kanske hade tolkat som gränsdragningskonflikter mellan konkurrerande logiker i olika sfärer, där stat och marknadskrafter hotar civilsamhället, tolkas alltså här som illegitima strategier där en civilsamhällesaktör hotar staten och marknaden.

Här finns ett tydligt brott mot den neo-hegelianska synen på civilsamhället (Trägårdh, 2010), där ett muslimskt civilsamhälle har just rollen att artikulera och kanalisera muslimska särintressen och stärka muslimska identiteter, och där relationerna mellan sfärerna är av godo – givet att de baseras på de grundläggande värderingarna. Frågan blir då om det konferensen kallar MB/det muslimska civilsamhället respektive det konferensen kallar majoritetssamhället (som de själva beskriver utifrån ett ”vi”) har de grundläggande gemensamma värderingar som krävs?

Konferensdeltagarna är tydliga med att någon sådan överensstämmelse inte finns, och det nämns ”att det också finns tydliga fascistkopplingar till MB och att detta inte ska glömmas bort”. Det går självklart inte att bedöma hur den grundläggande empirin för detta korta påstående i anteckningarna ser ut, men det finns en mening som förklarar underlaget, nämligen att ”många islamiska tänkare bygger sina idéer om statsbildning på fascistiska idéer”. Vad ”många islamiska tänkare” byggt sina idéer på har dock ett svagt bevisvärde för att förklara ideologin inom en enskild civilsamhällesorganisation, som MB beskrivs som. Här finns istället en indikation på en sammanblandning mellan det islamiska/muslimska rent generellt och MB, vilket är intressant för att förstå konferensdeltagarnas syn på MB som civilsamhällesaktör och varför deras politiska mål uppfattas som problematiska.

Huruvida individuell autonomi och jämlikhet de facto är ett gemensamt mål blir till sist en avgörande, men också empirisk fråga: Finns det (fortfarande) ett gemensamt intresse mellan MB/det muslimska civilsamhället och staten/MSB att ge muslimer i Sverige tillgång till lika rättigheter? Är det så att MB finns och de facto vill dominera andra grupper för att ”ta över världen” som konferensen stipulerar? Eller är det snarare så att individuell autonomi och jämlikhet för muslimer inte är ett mål för myndigheten för psykologiskt försvar?

Referenser

Ackfeldt, A. m. (den 2 mars 2017). Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport. Hämtat från Religionsvetenskapliga kommentarer: https://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.com/2017/03/debatt-undermalig-forskning-i-svensk.html

Beckford, J. A. (2010 23(2)). The Return of Public Religions? A Critical Assesment of a Popular Claim. Nordic Journal of Religion and Society , 121-136.

Carlbom, A. (den 9 maj 2021). E-postkonversation.

Cohen, J., & Arato, A. (1993). Det civila samhället och den politika teorin. Göteborg: Daidalos.

DN. (den 3 mars 2017). Stark kritik mot rapport om Muslimska brödraskapet. Hämtat från DN.se: https://www.dn.se/kultur-noje/stark-kritik-mot-rapport-om-muslimska-brodraskapet/

Dnr 0597/18. (2019). Gällande avslag på bidragsansökan för Sveries unga muslimer.

Göndör, E., & Mattsson, C. (den 3 mars 2017). Vi är rädda för MSB:s rapport. Hämtat från SVT.se: https://www.svt.se/opinion/eli-gonder-och-christer-mattsson-om-msb

Habermas, J. (1989). The Structural Transforms of the Public Sphere. Camebridge: MIT Press.

Heckscher, G. (1946). Staten och organisationerna. Stockholm: KFs bokförlag.

Holm, M. (den 15 juni 2017). Nerringd, JO-anmäld och mejlbombad. Hämtat från fokus.se: https://www.fokus.se/2017/06/nerringd-jo-anmald-och-mejlbombad/

Jackall, R. (1988). Moral Mazes: The World of Corporate Managers. Oxford: Oxford University Press.

Lagervall, R. (2018). Muslimska brödraskapet – en kunskapsöversikt. FOI. Hämtat från FOI.se: https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–4608–SE

Lundgren, L. (2021). A Risk or a Resource. A Study of the Swedish State’s Shifting Perception of Minority Religious Communities between 1952-2019. . Kommande avhandling: Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Norell, M., Carlbom, A., & Durrani, P. (2017). Muslimska Brödraskapet i Sverige: studie. Stockholm: MSB.

Pettersson, G. (den 3 mars 2017). Forum kräver: ”MSB – dra tillbaka rapport som riskerar underminera föreningsfriheten”. Hämtat från socialforum.se: https://www.socialforum.se/article/om-en-ifragasatt-msb-rapport/

Rothstein, B. (1992). Den korporativa staten. Stockholm: Nordstedts.

Schröder, P., & m.fl. (den 29 augusti 2018). Civilsamhället måltavla i hätsk och okunnig debatt. Hämtat från SKR.se: https://www.skr.org/skr-pa-dn-debatt-civilsamhallet-maltavla-i-hatsk-och-okunnig-debatt/

Thornton, P., Ocasio, W., & Lounsbury, M. (2012). The institutional logics. Oxford: Oxford university press.

Trägårdh, L. (2010). Rethinking the Nordic welfare state through a neo-Hegelian theory of state and civil society. Journal of Political Ideologies, 15(3), 227-239.


[1] Ekonomisk redovisning, uppdragsbeskrivning & andra dokument kring konferenserna från MSB är offentliga dokument och kan begäras ut. Sammanfattningen benämnd ”Religion and Democracy” hör till ärende 2017-06779 och referatet ”Islamism, demokrati och mångkulturalism” hör till ärende 2018-00743.

25 februari 2022 at 1:07 f m

Older Posts


https://x.com/annaardin

Senaste inlägg